Usch, ikväll blev jag så där deppig som jag kan bli ibland. Vill bara sätta mig o gråta/skrika och tycka synd om mig själv, ungefär. Men det blir det väl inget bättre av? Eller?
Satt och diskuterade på ett forum om hur julen brukar firas. Jag skrev om hur jobbigt jag tyckte det var att behöva åka runt till släkten osv och om hur jag tycker släkten är. Ja då kom tankarna så klart in på det faktum att mina syskon aldrig kommer och hälsar på mig och jag känner mig faktiskt ensam just nu.
Jag brukar alltid säga att jag trivs väldigt bra i min ensamhet. Men är det verkligen så? Är det inte bara något jag säger för att inte bli besviken och ledsen? Jag tror nog att det är så. Det är enklare att säga att man vill vara ensam. Så har jag sagt i alla år tror jag. När jag gick ensam i skolan så var det liksom enklare att säga så än att säga att jag gick ensam för ingen ville ha mig...
Jag skulle nog ge vad som helst för att ha en kompis eller partner som ringde mig bara för att jag var saknad. Eller bara för att de ville hitta på något med just MIG. Ja känna sig behövd.
Jag har haft några förhållanden, de flesta ganska korta, och oftast är det jag som är den som ringer. Jag som visar min kärlek, jag som blir den klängiga. Det är liksom som att jag måste ta igen för allt jag inte fått. Så jag förstår ju att jag blir jobbig och att det så många gånger blir fel. För är jag kär i personen eller är det bara för känslan att vara behövd som jag stannar? Är det bara ett närhetsbehov som behöver stillas så är det ju självklart att det till slut inte fungerar.
Jag tror det är därför som jag också många gånger haft sex väldigt tidigt i mina förhållanden. ja självklart har det jag varit med om som liten påverkat också.
När jag var 8 och grannens tonårsgrabb bjöd in mig på hans rum och lekte med sin "grej" och fick mig till att göra samma sak med honom, eller när jag som 14-åring fick höra av min styvpappa att han var kär i mig och försökte ta på mig (jag gick därifrån innan något hände). Det sitter nog undermedvetet hos mig att sex ska man ha med den andre för att göra honom riktigt nöjd. Jag vet ju så väl att det inte är så men när man är i den situationen och man sitter och myser tillsammans för första gången så slutar det ändå med att vi har sex, trots att det egentligen kanske inte var så jag ville att det skulle bli.
När det gäller mina vänner, så är det lite tvärtom nästan. Jag vill inte vara den där påträngande personen så jag väntar hellre på att de ska ta kontakt med mig än att jag ska ringa och fråga om vi ska göra något. (lite har det väl med att göra som jag skrev i början, att jag vill känna mig behövd av ngn annan och inte att de är med mig för de "måste").
Du som läser detta o vet vem jag är: Jag hoppas du förstår att jag vill att denna blogg ska hållas anonym. Även om man kanske kan lista ut vem jag är så vill jag inte att mitt namn kommer ut osv.
Vet inte riktigt vad jag ska skriva mer, helt plötsligt så blev allting bara tomt i skallen. Skrev av mig det jag ville säga o så blev det...inget kvar. Tja, jag får väl avsluta det nu då.
I helgen har jag tagit hand om en sjuk grabb. Feber, hosta, slem o snor i några dagar nu s jag hoppas verkligen att det är över för lillen nu. Inte kul när han är sjuk och man inget kan göra. Imorgon ska vi dessutom åka in till stan och äta med min pappa och syskon o syskonbarn på den sidan. Vore tråkigt om febern kom tillbaka så vi inte kunde åka.
Nu ska jag gå och lägga mig hos grabben, fortsätter blogga en annan dag.
Auf wiedersehen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar